Ungefär 12 timmar kvar i Krabi
Perkele så mycket man kan vilja sova ibland. Sjukhusrummet är fyllt av släktingar och vänner till Ri hela tiden och de pratar, o pratar, o pratar. Frågar om jag kan prata thai, vad jag heter och försöker få sina barn att gå fram till mig men det vågar de ju aldrig. Läskiga farang.
Då vill jag mest bara lägga mig ner och sova. Blir pigg när de går härifrån, det är som att det eviga tjattrandet på thailändska söver mig. Men det känns ju aningen oförskämt att bara lägga sig och slagga när vi har besök.
Jag trodde ju att vi skulle åka till Hat Yai i morse så jag vaknade vid halv sju och började ställa in mig på att jag eventuellt skulle dö av kylan i rummet och att sen behöva ta en lång jävla kall dusch och tvätta håret på min handikappade man. Men icke. Båda frös för mycket och sen har planen blivit ändrad igen. Det blir flytt ikväll/i natt så vi kommer dit tidig morgon och inte behöver vänta så länge på att Ri ska få ett rum.
Han ska försöka sy tillbaka sitt finger och detta kommer att ta ungefär TVÅ VECKOR! Seriöst så måste jag ju verkligen älska honom så jävla mycket för jag hör mig själv säga att jag ska följa med. I två veckor ska jag alltså sussa kudde i ett tempel och endast träffa honom några timmar om dagen. *Hej Surat-sjukan på den, eller kanske nya Hat Yai-sjukan som jag antar är snäppet värre en Surat-sjukan.
Nu jävlar måste jag duscha snart för datorn gör att jag svettas enormt. Skönt iaf att jag har tagit med mitt bärbara internet hit och så får vi hoppas att det finns gratis internet i Hat Yai för jag lär väl inte ha så mycket annat för mig där. Förutom att långsamt dö kanske.
*Surat-sjukan är en sjukdom som man får när man åker till provinsen Surat Thani för att hälsa på sina svärföräldrar. Enligt rykten ska det vara så enormt tråkigt så att själen typ hamnar i en slags koma och alla de känslor som vill komma ut kapslas in och kommer inte fram förrän man anlänt till hemorten och då är den insjukna extremt jobbig och påfrestande för omgivningen för allt kommer ut på samma gång.
Då vill jag mest bara lägga mig ner och sova. Blir pigg när de går härifrån, det är som att det eviga tjattrandet på thailändska söver mig. Men det känns ju aningen oförskämt att bara lägga sig och slagga när vi har besök.
Jag trodde ju att vi skulle åka till Hat Yai i morse så jag vaknade vid halv sju och började ställa in mig på att jag eventuellt skulle dö av kylan i rummet och att sen behöva ta en lång jävla kall dusch och tvätta håret på min handikappade man. Men icke. Båda frös för mycket och sen har planen blivit ändrad igen. Det blir flytt ikväll/i natt så vi kommer dit tidig morgon och inte behöver vänta så länge på att Ri ska få ett rum.
Han ska försöka sy tillbaka sitt finger och detta kommer att ta ungefär TVÅ VECKOR! Seriöst så måste jag ju verkligen älska honom så jävla mycket för jag hör mig själv säga att jag ska följa med. I två veckor ska jag alltså sussa kudde i ett tempel och endast träffa honom några timmar om dagen. *Hej Surat-sjukan på den, eller kanske nya Hat Yai-sjukan som jag antar är snäppet värre en Surat-sjukan.
Nu jävlar måste jag duscha snart för datorn gör att jag svettas enormt. Skönt iaf att jag har tagit med mitt bärbara internet hit och så får vi hoppas att det finns gratis internet i Hat Yai för jag lär väl inte ha så mycket annat för mig där. Förutom att långsamt dö kanske.
*Surat-sjukan är en sjukdom som man får när man åker till provinsen Surat Thani för att hälsa på sina svärföräldrar. Enligt rykten ska det vara så enormt tråkigt så att själen typ hamnar i en slags koma och alla de känslor som vill komma ut kapslas in och kommer inte fram förrän man anlänt till hemorten och då är den insjukna extremt jobbig och påfrestande för omgivningen för allt kommer ut på samma gång.
Kommentarer
Trackback
