Live från sjukan i Krabi
Sitter i min lilla "säng" på Krabi Hospital och steker. Säng kanske man inte ska kalla det, en aningen för kort träbänk med en sovsäck och en filt som liggunderlag. Här sover man gött. Iaf skönare än första natten här.
I fredags var Ri med om en liten olycka som gjorde att han mer eller mindre tappade sitt finger, skelettet sitter liksom fortfarande där och svajar men inte själva fingret. Så nu bor vi här ett tag och har det görskoj. Imorgon ska vi förflytta oss till Hat Yai som ligger några timmar härifrån för där har de någon speciell fingerdoktor (eller vad det nu kan tänkas heta) som ska klura lite på frågan om han kan få behålla sitt finger eller om det blir till att kapa av det helt. Tidigare idag hade Ri bestämt sig för att amputera men nu har alla lyckats övertala honom att åka till Hat Yai. Kul för honom att eventuellt få behålla sitt finger. Mindre kul för mig som måste följa med. Eller måste, han vill att jag gör det och inte kan man väl säga nej när han mår dåligt?
Tråkigaste med att vi blir förflyttade är nog själva boendegrejen. Man får inte ha besökare när man vill, som nu så bor jag ju här på sjukan med Ri och tar hand om honom, hjälper till med duschen och sånt han inte kan göra själv och så sover jag här på "soffan" en och en halv meter ifrån honom. I Hat Yai får man bara besöka patienterna några timmar om dagen. Så jag och Ris mamma ska skeda i ett tempel eller nåt sånt. Spännande.
Första natten här hade han inget eget rum, vi sov i en stor sal som var delad i tre delar med åtta sängar i varje "del". 24 stycken, lite som att vara ute och resa och sova i dorm. Bara det att man inte får en egen säng, fick sova halvt under Ris säng på en liten matta och så vaknade jag ungefär varannan timme av att nya patienter kom in och stönade och skrek för att det gjorde ont. Kan ju nästan lova att alla där hade vart med om moppeolyckor utom Ri. Han har ju vart med om en "jumping accident" som han själv säger.
Usch jag vill verkligen inte åka till Hat Yai. Åker ju endast dit för att Ri vill det men ändå får jag bara träffa honom några timmar om dagen. Ska hänga efter hans mor som inte kan ett ord engelska och så jag då som inte ens kan svara på frågan "Har du redan ätit?" som är typ den viktigaste frågan i hela Thailand.
Får se hur detta går.
Vad gör man inte för kärleken.
I fredags var Ri med om en liten olycka som gjorde att han mer eller mindre tappade sitt finger, skelettet sitter liksom fortfarande där och svajar men inte själva fingret. Så nu bor vi här ett tag och har det görskoj. Imorgon ska vi förflytta oss till Hat Yai som ligger några timmar härifrån för där har de någon speciell fingerdoktor (eller vad det nu kan tänkas heta) som ska klura lite på frågan om han kan få behålla sitt finger eller om det blir till att kapa av det helt. Tidigare idag hade Ri bestämt sig för att amputera men nu har alla lyckats övertala honom att åka till Hat Yai. Kul för honom att eventuellt få behålla sitt finger. Mindre kul för mig som måste följa med. Eller måste, han vill att jag gör det och inte kan man väl säga nej när han mår dåligt?
Tråkigaste med att vi blir förflyttade är nog själva boendegrejen. Man får inte ha besökare när man vill, som nu så bor jag ju här på sjukan med Ri och tar hand om honom, hjälper till med duschen och sånt han inte kan göra själv och så sover jag här på "soffan" en och en halv meter ifrån honom. I Hat Yai får man bara besöka patienterna några timmar om dagen. Så jag och Ris mamma ska skeda i ett tempel eller nåt sånt. Spännande.
Första natten här hade han inget eget rum, vi sov i en stor sal som var delad i tre delar med åtta sängar i varje "del". 24 stycken, lite som att vara ute och resa och sova i dorm. Bara det att man inte får en egen säng, fick sova halvt under Ris säng på en liten matta och så vaknade jag ungefär varannan timme av att nya patienter kom in och stönade och skrek för att det gjorde ont. Kan ju nästan lova att alla där hade vart med om moppeolyckor utom Ri. Han har ju vart med om en "jumping accident" som han själv säger.
Usch jag vill verkligen inte åka till Hat Yai. Åker ju endast dit för att Ri vill det men ändå får jag bara träffa honom några timmar om dagen. Ska hänga efter hans mor som inte kan ett ord engelska och så jag då som inte ens kan svara på frågan "Har du redan ätit?" som är typ den viktigaste frågan i hela Thailand.
Får se hur detta går.
Vad gör man inte för kärleken.
Kommentarer
Trackback
