Allt hopp är ute

Elin har precis gått hem och jag ska sova nu, men jag orkar inte förflytta mig dessa outhärdliga tio meter till sängen. Jag gråter en skvätt över hur hemskt mitt liv är, hur synd det är om mig. För det är det. Min väska är trasig och jag lever ett liv utan en rouge-borste, finns det någon där ute som har det värre än mig?

Dessutom, de senaste dagarna när jag traskat omkring har jag sett minst hundra personer från min förra skola och ALLA var gravida eller hade barn. Jag bara väntar, när kommer min man? Stella gör ett dåligt jobb, hon verkar inte lägga ner sin själ i att hitta en man som jag kan gifta mig med. Jag är NITTON ÅR OCH OGIFT! Skandal.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0