Frida i Thailand

Jag plågar mig själv med att kolla på detta. Jag gråter och nästan hyperventilerar när jag ser folk som klamrar sig fast överallt, DUMMA JÄVLAR som står och kollar på vågen tills de blir överspolade (jag vet att de inte är dumma, jag hade kanske gjort samma sak själv. De visste ju inte vad det var och första vågen ser ju först bara ut som lite vatten som rinner på marken innan det kommer mer och mer).

Det är så jävla hemskt och jag kan inte föreställa mig att dessa vågor har förstört och dödat bara några minuter från där jag sitter nu. På ställen som jag är på varje dag. Att de flesta människor som bor här har förlorat någon eller kanske själva simmat runt i det skitiga vattnet tillsammans med bilar, palmer och döda människor.

Jag är så himla fascinerad av detta men samtidigt mår jag så dåligt av det. Så fort folk börjar varna om tsunamis (det händer lite då och då att folk tror sig veta att en tsunami är på väg men det har ju aldrig blivit lika stort som efter jordbävningen för drygt en månad sen) så drömmer jag mardrömmar om att vågen kommer närmare och närmare och jag hinner alltid vakna precis innan vågen träffar mig.

Men det känns ändå tryggt att vara här. Speciellt efter varningen för ett tag sen. Jag vet att om det kommer komma någon tsunami så kommer alla hinna bli varnade i tid.